Palos du kan få höra: soleá till martinete

Vad en palo är

Varje flamencostil kallas en palo: en erkänd form med sitt eget rytmiska mönster, tonart, ackord, versform och hemregion. Flamencon har fler än femtio av dem, och de har traditionellt sorterats i grupper, från den gravallvarliga cante jondo till den lättare cante chico. På en tablao får du inte höra alla. Du får höra en handfull, och var och en har sin egen stämning, sitt tempo och sitt sätt att få dansaren att röra sig.

Compás: pulsen under varje palo

Compás är det spanska ordet för meter, och inom flamencon betecknar det också den återkommande rytmiska cykel som varje palo följer. Många palos går i tolv taktslag, med betoningarna placerade olika från en palo till nästa. När ingen gitarrist spelar kan palmas, handklappningar, bära compásen på egen hand. Du behöver inte räkna med. Lyssna i stället efter ögonblicket då klappningarna, gitarren och sångaren landar tillsammans på samma slag.

Martinete: sång utan gitarr

Martinetes tillhör tonás, sånger som sjungs utan ackompanjemang, vilka traditionell flamencologi betraktar som den äldsta bevarade formen av flamenco. Stilen tillskrivs romska smeder, och i vissa scenshower läggs en hammare mot ett städ till för att påminna om det. Verserna anspelar ofta på förföljelse, fängelse och smedjan. Sångerna var förmodligen inte egentliga arbetsvisor, eftersom de kräver alltför mycket ansträngning att sjunga under tungt arbete.

Soleá: den långsamma, allvarliga palon

Soleán har tolv taktslag, ackompanjeras vanligtvis av en gitarr och bär typiskt allvarliga texter. Andra palos har hämtat sin compás från soleán. Historikern Pierre Lefranc tillskriver Merced La Serneta, en sångerska från San Miguel-barrio i Jerez, att ha nyskapat soleá-traditionen kring känsla.

Seguiriya: sorgens tyngd

Seguiriyas tillhör samma tolvtaktsfamilj som soleán, men betoningarna faller i ett annat mönster och pulsen kan verka oregelbunden för ett otränat öra. Lefranc nämner Manuel Molina och El Loco Mateo bland de San Miguel-sångare som formade formen, och beskriver den barriots sång som lutande mot ett kraftfullt uttryck för naken sorg.

Den festliga finalen

Jerez gav flamencon dess snabbaste festliga palo, en rytm med tolv slag som turistbyrån kallar stadens mest äkta stil. Ursprunget tillskrivs Jerez romska familjer på 1800-talet. Den driver fram avslutningen på firandet i Jerez, med klapp, jaleo och dansarens steg som svarar gitarren.

Fandangos, tangos och andra

Fandangos beskrivs som bimodala: gitarrintroduktionen går i frygisk tonart, medan sången utvecklas i dur. Tangos räknas också bland de främsta palos och använder frygisk harmonik. Ett tablao-program kan även rymma andra palos, så ett namn du inte känner igen är inget problem. Rytmen och stämningen berättar om ett stycke är långsamt och allvarligt eller snabbt och festligt.

De fem palos i korthet

Om namnen flyter ihop, håll denna korta översikt i minnet. Varje framträdande är unikt, så se den som en karta över stämningar, inte som ett program, och oroa dig inte om ett stycke inte presenterar sitt namn. Rytmen och stämningen säger dig mycket även när titeln går dig förbi.

• Martinete: sång utan ackompanjemang, allvarlig, kopplad till smedjan
• Soleá: tolv slag, en gitarr, allvarlig text
• Seguiriya: tolv slag, accenter som gör pulsen svår att räkna
• Jerez festliga palo: snabb, tolv slag, med klapp och rop
• Fandangos: gitarr i frygisk tonart, sång i dur

Så lyssnar du

Börja med rösten, lägg sedan till gitarren. Flamencogitarrister använder rasgueado, rytmiskt strängade mönster, och falsetas, korta solofraser mellan verserna. Betrakta sedan dansaren, vars fotarbete svarar sångaren; gitarrens tekniker artikulerar också compás, svarar sångaren och ger dansaren tecken. Lyssna till sist på palmas, som håller allt samman. Efter en timme har du hört hur delarna talar till varandra, även om orden går dig förbi.